Varför Breakup -hårklippningar hjälper oss att känna oss förnyade och uttrycka oss själva

Jag är säker på att alla förmodligen har sin egen uppfattning om frisyren, a. k. a. när ett förhållande slutar och du känner lust att göra en dramatisk förändring i hårklippning, färg eller stil. Är det en ofarlig form av hänsynslöst beteende? Ett desperat rop om uppmärksamhet? En bekräftelse på frihet och firande av nytt liv? Ett fenomen som inte går att förklara? Låt oss prata om det.

Jag misstänker att vissa människor kan se frisyrens frisyr som ett desperat rop om uppmärksamhet. En vädjan att ”märka mig” utan att behöva gå in i den verkliga smärtan som ligger bakom handlingen. Jag tror att problemet med denna uppfattning är att den avslöjar den genomgripande känslan av skam vi tillfogar varandra och oss själva.

Skam är en biprodukt av trauma

Jag är en trauma-överlevande-vände-trauma-informerad livstränare. Jag forskar, tänker, skriver och/eller lär ut människor om trauma varje dag, och jag har gjort det dagligen under de senaste åren. Jag nämner detta för att ge dig ett sammanhang om mitt perspektiv på frisyren.

En stor del av min resa att återhämta mig från övergrepp har handlat om att lära känna igen och bekämpa skam. Skam skiljer sig från skuld. Skuld säger "jag gjorde något dåligt", medan skam säger "jag är dålig". Några andra sätt att skam kan uttryckas är genom omdöme, kritik, perfektionism och skuld. Vi åsamkar andra visserligen skam, men under hela min traumatåterhämtning har jag insett hur ofta vår skadliga beteenden eller tankar gentemot andra är direkta tecken på den skam vi känner mot oss själva. Oavsett om vår skam gavs av en misshandlare eller förtryckare, eller om den utvecklades som ett smärtsamt sätt att förstå vår misshandel, att ha oläkt skam som kör showen kan leda till mycket projektion på andra, vilket leder mig till uppbrottet frisyr.

Hur skam blir dom

När vi är OK med vem vi är och kan se vår inre värld med medkänsla, nyfikenhet och mildhet, är det mycket mer sannolikt att vi ser på andra människor på samma sätt. Vi kan fortfarande hålla med om människors beteende, för att vara säker, till och med till strid eller motstånd när det behövs. Det är viktigt att ställa människor till svars för sitt skadliga beteende, och att vara skamfri handlar inte om att aldrig påverkas av andra människor. Jag tycker dock att bedömningen som kan omge något så oskyldigt som en frisyrsfrisyr är ett skamproblem.

Här är saken: Om vi ​​dömer någon för att ha gjort en dramatisk förändring av sitt utseende efter att de har gått igenom något riktigt smärtsamt eftersom vi tror att det är ett rop på uppmärksamhet, har vi förmodligen någon sorts kärntro att att behöva uppmärksamhet är något att skämmas över av. Aj. Med ett traumainformerat perspektiv finns det en uppsjö av anledningar till att man kan ha denna tro. Kanske är du uppvuxen att tro att behov av uppmärksamhet, omsorg och stöd från andra var ett tecken på svaghet. Kanske var du ignorerad, förbikopplad eller avfärdad varje gång du nådde hjälp. Kanske varje gång du visade en antydan av sårbarhet, användes den mot dig. Alla dessa omständigheter kan lätt leda till att någon tror att deras eget - helt normala - mänskliga behov av uppmärksamhet är något att skämmas över, ignoreras eller förträngas. Tyvärr går de obehagliga behoven och känslorna vi försöker bli av med faktiskt inte någonstans. De blir bara begravda djupare inuti. När detta händer kan det bli lättare att bedöma andra för hur de når ut för hjälp, gör sig sårbara eller verkar söka uppmärksamhet.

När dom känns bra

Låt oss vara ärliga. Så svårt som det är att erkänna kan det kännas riktigt bra att döma andra. När du kämpar med ditt eget självvärde och skäms bort demoner kan det vara ett sätt att återfå en viss makt att döma eller skämma andra. Vi kanske säger till oss själva att vi aldrig skulle bete oss så, därför har vi ett ben upp över den personen. Vi är starkare. Vi är mer oberoende. Vi är mindre svaga. Oavsett vad det är, är självrättfärdighet inte en lösning på kärnkänslan. Att projicera vår inre smärta genom att döma andra kan vara en knäböjsreaktion för att känna en större känsla av kontroll över våra egna liv, men den känslan försvinner snabbt. Med oläkt skam kommer vi alltid tillbaka till där vi började: inte okej med vem vi är och ivrigt försöker bli av med den genomgripande sorgen som ligger precis under.

Acceptera oss själva och andra

Så den här artikeln om frisyren har verkligen allt att göra med hur vårt inre tillstånd kan återspeglas i vår världsbild. Att läka skam är knepigt, och att avvisa orden skam säger till oss är ingen liten uppgift. Men jag är övertygad om att när vi kan göra det inre arbetet krävs det att sluta göra skam till vår enda vägledning när vi sprider gift i våra sinnen, desto mer kommer vi att sluta känna att vi behöver döma andra för hur de behandlar saker som t.ex. uppbrott. Vi kommer ihåg att alla har ett behov av uppmärksamhet, även vi. Vi kan fira hur andra väljer att ofarligt uttrycka sig, istället för att söka efter det höga som självgodhet för tillfället ger oss.

När det gäller det, kan en uppbruten frisyr vara ett sätt att locka positiv uppmärksamhet till oss under en svår tid. Det kan vara en form av radikal bemyndigande och en stolt ritual om återfödelse. Det kan signalera slutet på något och början på något ännu bättre. Det kan bara vara en rolig, impulsiv sak att göra. Vad som är trevligt är när vi blir bättre på att vara snälla och nyfikna på våra egna tankar, beteenden och övertygelser, vi behöver inte analysera, bedöma eller anta att vi vet allt om andra. Istället kan vi vända oss mot oss själva och dem omkring oss med en nyfikenhet, vilket gör livet mindre av en tävling och mer av en fascinerande resa går vi alla tillsammans - med all sorg, fester och dramatiska frisyrer längs sätt.

För mer om traumaläkning, avvisande av skam, utveckling av självvärde och skapa stödjande relationer, följ mig gärna på Instagram @Blooming_Forward. Tagga mig i dina uppbrutna frisyrer. Jag är här för att fira att du gör DIG.

Utvalda bild via Instagram